När jag var mycket liten, kanske 5-7 år skulle mamma lasta av sin häst Lambaza. Det var ej hemma hos oss, jag minns ej om det var för avel, veterinärbesök eller inridning. Hur som haver var Lambaza (Baza) en känslig häst, rädd för det mesta. Just en sådan häst som mamma ville ta under sina vingar. Vid avlastningen gick något snett och istället för att backa bakot tog baza ett skutt ut genom människogången där hon fastnade halvt hängandes med huvud och framben ute. En hysterisk mamma fick en sådan stor adrenalin kick att hon snabbt fick tag i Baza och lyfte tillbaka henne in i transporten. Baza kom ej till skada!

Mamma har börjat få intresse för Halloween och kommer på nya egna kreativa varianter för att göra det "läskigt". Jag var hemma över dagen för att hälsa på. När jag slog mig ned vid matbordet för en halloween desert, vad stod då inte på bordet om inte tallrikar med rosa hundbajspåsar. Dessa hade mamma mycket klyftigt fyllt med chokladpudding och det blev ganska identiskt men vad hon hade i åtanke. Mamma skrattade på sig i timmar.

​Dino hade fått svårt diskbrock och skrek av smärta och kunde ej gå. Det blev en stor operation (hela Dinos rygg klipptes upp och syddes igen). För att Dino skulle kunna läka så bra som möjligt var det viktigt att han i största mån låg stilla när han väl kom hem och fick läka. En vanlig människa hade rimligtvis hållit ett noga öga på sin hund. Mamma tog inga risker. Hon bäddade med madrass på golvet (trots att hon hade ont i knän och egentligen hade mycket svårt att resa sig själv) och låg där både natt och dag tillsammans med Dino. Hon höll om honom så att han låg så rakt som möjligt, för att ryggen inte skulle påfrestas det minsta. Så även när hon själv sov höll hon Dino tätt intill sig, liggandes helt rakt och stilla. Dino blev helt återställd och kom att göra alla rörliga saker han gjort innan, även om vi försökte få honom att låta bli.

Jag hade åkt iväg på simläger, som varar en hel vecka. Jag längtade ofta hem och såg fram emot att komma hem även om jag älskade lägret. När jag kom hem hade mamma och pappa gjort om mitt rum till ett tonårsrum. Väggarna var helt ommålade. Mamma hade hittat några teckningar jag var stolt över och ramat in och satt upp på väggen. Hon hade handlat en ny säng, nya kuddar och tavlor och fullkomligt transformerat rummet. Vilket chock jag fick!

På den lilla ön Holbox i Mexiko är det enda setet att ta sig fram cykel och golfbil. Ja eller att gå till fots. Så mamma tyckte om att ge skjuts till folk som inte hade råd att hyra taxi eller som hade missat sista natt-taxin. Hon skjutsade vindsurfare och fick se deras hemliga surfställe. Hon skjutsade hem servitören som serverade oss som sista kund. Hon skjutsade gatumusikanter från vägkanten dom sov vid, intill stan där dom skulle spela. Hon skjutsade vilsna turister till hotellet. Och hon skjutsade nya vänner från Mexico city till bioluminisensen 3 på natten.

En gång åkte mamma och jag till Mexico under regnperioden. Svårt men vi hade kul ändå. En gång bestämde sig mamma för att ta skydd i polisstationen. Holbox poliserna var trevliga och drog fram plaststolar till oss att sitta på. Mamma och jag försökte på knakig spanska kommunicera så gott vi kunde och de kommande åren hände det att mamma gick dit bara för att prata och visa förra årets selfies med polisen.

Både mamma som mormor var noggranna med med renlighet och ordning & reda. Kläder veks alltid med omtanke och allting ställdes tillbaka på sin rätta plats. Och så blev jag uppfostrad, men det som kanske fastnade mest var när jag fick sitta i gruset med mina vita kläder, när jag fick ta in min häst i huset (han bajsade inomhus) och när jag fick gå barfota på Ica. Och framför allt minns jag, att när vi brukade åka till Ystad strand på midsommar för att titta på dans, så fick jag bada med min finklänning på. Trots att vi skulle på bjudning efteråt. Mamma visste hur mycket jag älskade havet. Precis därför lät hon mig hoppa i. Hon visste att livet måste levas, det kan aldrig komma i andra hand. Hon lärde mig att våga, att bli smutsig, blöt och trött, för det är en del av livet.

Trots att mamma var livrädd för karuseller (framför allt dom med höjd), så älskade hon att åka virvelvinden. Hon älskade hur det sicklades i magen och vi hade alltid lätt till skratt när vi åkte. Hon bad alltid om mer fart och var den som gjorde sig mest hörd i karusellen. Killarna som hade som jobb att putta fart på vagnarna tyckte allt som oftast att hon var charmig och rolig och gav henne alltid lite extra fart! Karuseller åktes oftast på Sjöbo marknad och vid ett och annat ovanligt tillfälle kunde man se henne åka barnkarusell!

När jag var liten och skulle börja rida på min ponny så var det såklart mamma som skulle rida in honom. Jag minns våra promenader runt om tolånga, och ibland hände det att Fille (min ponny) var extra olydig och bångstyrig. Då skulle mamma försöka tygla honom och hjälpte mig av för att själv kliva upp i sadeln. Självfallet hade Fille dragit in magen och efter bara några meter gled mamma runt och in under den lilla shettismagen!

Många sommardagar spenderade jag och mamma i en volvo ute på gården, medans åskan mullrade och regnet slog i backen. När hon var som räddast kunde det räcka med ett litet muller för att mamma skulle dra ut alla kontakter i hela huset. Mullrade det högt två gånger, då visste man att det var dags att börja packa för att spendera någon timme i bilen medan åskan drog förbi. Där satt jag ofta och ritade och mamma gav mig tips på hur man bäst ritar mitt favoritmotiv- hästar. Det var såklart inte så konstigt att mamma var rädd för åskan, den har hoppat mellan kontakterna i det gamla huset flera gånger, och sen slog den såklart ner bara några meter bort från huset och skapade en liten krater!

Benjamin var mammas första egna hund. Hon skaffade honom redan när hon var 20 år och tillsammans tränade dom lydnad och vann många medaljer och utmärkelser! Benjamin var en trogen vän under hela sitt liv. Under hans senare år fick han ett dåligt hjärta och kollapsade när mamma var ute på promenad med honom. Hon berättade ofta om den stunden. Benjamin kollapsade medvetslös på en liten kulle till höger om gården, och i rädsla för att Benjamin skulle dö började mamma banka på honom och skrek på honom att han inte fick dö. Han tittade plötsligt upp på henne och förskräckt slutade mamma slå på honom för hon trodde att hon skadade honom. Han försvann snabbt efter det, och mamma undrade alltid om hon fick igång hans hjärta just då? Om hon borde ha fortsatt slå. Antagligen fanns det inget att göra, och jag tror aldrig att jag berättade för mamma att hon inte hade kunnat göra något mer för Benjamin, jag förstod nog aldrig att det var det hon behövde höra.

En av dom största tillställningarna på året för mig när jag var liten, var att gå på Sjöbo marknad. Jag kom alltid hem med nallar, tack vare att mamma tyckte att gosedjuren var lika söta som jag tyckte att dom var. Både innan och före marknaderna kunde man höra: Men Karolina du har ju så många nallar, men när väl marknadsdagen kom så bjöd mamma ändå på lotter, lyckosnören/ hjul och presentfiske. Jag minns en gång när vi besökte ett knallstånd, nära systembolaget i sjöbo tror jag att det stod, och där hängde en vit nalle nästan lika stor som mig, långt upp på väggen. Jag fick pengar till att fiska upp några guldklimpar, och jag råkade fiska upp en av de högsta poängen. Till mammas förtret gav det inte så mycket. Av snällhet, och kanske envishet? betalade mamma för fisket om och om igen tills vi hade samlat ihop tillräckligt med poäng för den stora nallen. Det blev antagligen dyrare än att bara köpa nallen i en affär, men lycklig var jag, och jag älskar fortfarande nallen så mycket <3

Efter att min mormor Ester (mammas mamma) gick bort, letade mamma efter henne väldigt mycket. Utöver ångest och panik som följer med någons bortgång, var mamma övertygad om att mormor borde spöka för henne för att visa att hon var där. En gång en mörk natt bestämde mamma sig för att vi skulle spela anden i glaset. Jag minns ganska lite, fram till att vi ställde en lite oartig fråga av något slag, strax därpå exploderade glaset i bitar och for åt alla håll. Efter det spelade vi inget mer anden i glaset. Jag är övertygad om att både mormor och mamma skulle spöka om dom kunde, men nog är det inte alla spöen som får den möjligheten <3

Innan jag var född har jag fått veta att mamma en gång när hon och pappa var ute och cyklade, kunde hon inte få bromsen på cykeln att fungera, just i en nedförsbacke. Mamma trillade hårt ned i ett dike och bröt sina nyckelben!

Mamma älskade att gå och titta i affärer, och väldigt ofta åkte vi till antingen tomelilla för att gå på Boohlsson, eller så åkte vi till ystad för att gå på Rusta och Öob! När Dino var liten, fick mamma idén att vi skulle ta med honom in i kundvagnen. Hennes logik var nog att han inte behövde gå på golvet, alternativt att han var för söt för att bli utslängd. Hon försökte smyga med honom så mycket hon kunde genom att täcka honom lite med en jacka eller liknande, men nog kom det ändå fram några anställda för att klappa och prata. Körde ut oss gjorde dom dock inte!

En annan gång när mamma och jag ville gå och shoppa åkte vi till H&M i Ystad. Vi lämnade pappa i bilen tillsammans med Dino. Det var en varm dag så fönstret var nedvevat i framsätet. När vi hade varit inne i H&M ett bra tag, såg vi plötsligt att bland gångarna av kläder kom där en liten hund vandrandes glatt. Folket omkring flyttade på sig för att bana väg. Då sa mamma, oj vad lik han är Dino! Det dröjde bara någon sekund innan vi båda insåg att det faktiskt var Dino, som hade smitit ifrån bilen där pappa sov, och spårat oss en väldigt bra bit, in i H&M där dofterna blev mer komplexa! Finaste Dino kunde spåra upp mamma i en stadsmiljö, utan att ha varit där förut, in i rätt affär, flera 100 meter bort. Jag tror aldrig Dino kunde skiljas från mamma speciellt länge, och jag tror också det var därför han somnade in bara 4 dagar efter mamma, för att följa med henne på nya äventyr <3

Mamma hade alltid velat till Venedig, och hon älskade friheten av att kunna åka vart hon ville med husvagn! Vi hade väl testat att åka med husvagnen någon enstaka gång tidigare (den var lånad av en släkting) men nu skulle den verkligen få gå på prov. Resan gick från Sverige, med båt till Tyskland (här såg vi en räv vid bensinmacken vi övernattade vid. Sen blev det många nätter genom Tyskland innan vi kom in i Tjeckien (här åkte vi vilse ca 40 mil). Väl i Tjeckien fick vi ställa husvagnen i någons trädgård, omgjord till pytteliten campingplats. Här åkte vi spårvagn med Dino, som blev utskälld för att ej ha munkorg :S Längs med Autobahn, bensinmackar, dalar och berg gick resan. 

När vi kom in i Österrike fanns det tillfällen när vi var så högt upp att bergen forsade av vattenfall, och under oss flög måsarna. Samma kväll som vi kom in till Italien (ca 1,5 veckor sedan vi startade resan), Skulle vi parkera för natten vid en bensinmack i Verona. Pappa svängde snett över en trottoarkant, vilket gjorde att husvagnen fick en rejäl stöt, och den gamla husvagnen lossnade med en av sina väggar från botten av vagnen. Husvagnen blev fasligt sned, och vi spenderade nästkommande dag med att sitta och vänta på att pappa försökte reparera husvagnen (med silvertejp och sprutskum, inget mindre än så.) När vi väl började köra igen lutade husvagnen ofantligt mycket, och det var ett under att vi tog oss hela vägen. På väg över bron till en stadsdel i Italien tutade och hytte italienarna från sina bilar som om vi vore dårar, och ja... dom hade ju inte fel. 

När vi lyckligtvis kom fram till vår camping bara en kort båttur bort från Venedig, så fick vi hjälp av många campinggäster och personal att parkera den väldigt sneda husvagnen. Där bosatte vi oss i två veckor, och varje gång man gick in i husvagnen var man rädd att den skulle gå sönder, för det var som att kliva in i lustiga huset så snett var allting. Vistelsen i Venedig var dock lycklig. Kanske den enda gången i mitt liv mamma inte tyckte att havet var kallt. Glass och pizza åt vi i mängder. En kinesisk nakenhund var ovanlig i Italien, och mitt bland gondoler kunde mamma och jag ibland få en flock med människor runt oss som ville fota Dino. Vi hade en välförtjänt och underbar stund. Kaffet och pizzan var dock bara  okej- men glassen var superb, och frukostbullar hängde campingen på husvagnsdörren varje morgon! Venedig var vackert och kantat av konstnärer och musiker. Marken var helt i sten och vi fick bära Dino eftersom marken var för varm för hans tassar!

När det tråkigt nog var dags att åka hem, så kom vi hela vägen till Österrike... sen skulle vi bara stanna snabbt för en kaffe vid en bensinmack. Så fort vi stannade bilen blev vi omringade av polis och civilpolis. Herre gud tänkte jag och mamma, vad har vi gjort? Det visade sig att det var olagligt att åka med en sned husvagn, och vi blev eskorterade av polis hela vägen till en by i närheten med i mekaniker (Byn hette Ash). Där fick vi reda på att det skulle bli enormt dyrt att laga husvagnen, så vårat enda alternativ blev att tömma husvagnen och skrota den där och då. Det bar hemåt med en överfull bil. Full av hopfällbara stolar, bestick, kuddar och täcken, ett bord, ett litet staket och en trädgårdsmatta.. Det var otroligt trångt, och Dino satt i mitt knä nästan hela resan hem (där brukade han ioförsig sitta mycket <3). Vi sov i bilen och kom hem på 4 dagar (nästan dubbelt så snabbt som med husvagn). Slitna var vi när vi kom hem, och behövde förklara att vi hade skrotat husvagnen som vi hade lånat... Men detta var inte det sista äventyret med husvagn! 

Väl hemma från Venedig skrev mamma en novell om resan som jag illustrerade. Länk till denna aldrig publicerade novell finner vi här: 
Novellen följer hela vägen fram till venedig!

Vi bodde alltid på samma hotellrum i playa del carmen Mexico. Till dom små bungalowsen fanns där en liten altan med bord, stol och hängmatta. Där satt mamma vid bordet och rökte medan jag låg i hängmattan, ända fram till småtimmarna. Vi tittade på foton, pratade om minnen, och om dagen som varit. Mitt på natten satt vi ute, allt var stilla och tyst, och endast vågorna som rullade in några meter bort gav ifrån sig ett brusande ljud. Och visst lyckades vi båda somna där ute, trygga i varandras sällskap, som om det inte vore en grej att sova utomhus på altanen i Mexico. Ingen annan skulle jag göra detta med, bara min allra bästa vän, min mamma <3

Mamma älskade djur, verkligen älskade dom. Det enda problemet var att hon ibland kunde vara rädd för dom, där ibland allt som levde i havet. Hon älskade att bada med delfiner men var rädd för att klappa dem när dom väl kom nära henne. Och en gång så hade vi bestämt att vi skulle testa att snorkla i Akumal, och det fanns en del mamma var tveksam kring - den obekväma snorkeln, den skavande flytvästen, dom farliga stingrockorna. När vi hade kommit en bit ut i vattnet började jag få syn på korallrevens alla fiskar, och sköldpaddor! Mamma ropade: Karolina Karolina vänta! Jaja, svarade jag distraherat och fortsatte stirra ner i vattnet. Mamma kände sig så illa tvungen att sticka ner huvudet i vattnet för att kolla vad som gömde sig och då såg hon mycket väl rockorna som var precis under henne. Skräcken försvann en aning, och byttes ut mot fascination över äventyret. Mamma återberättade många gånger om denna snorklingturen, och berättade hur Karolina bara svarade, jaja mamma och hur paff

Mamma var fantastisk på så många olika hantverk, och en av dom jag älskade mest var när mamma målade. Hon målade ofta i Olja och kunde göra dom vackraste hästarna som såg så verkliga ut. Dom sprang igenom bilderna, pälsen glänsandes. Jag kunde inte föreställa mig en vackrare målning, men mamma kunde vara självkritisk och se så många brister som ingen annan kunde se runt omkring henne.

Under vissa perioder som mamma var sjuk, antagligen som ett symptom på diabetes, kunde hon få hallucinationer under vissa tillfällen. När hon väl mådde bra igen mindes hon hallucinationerna som om dom hade varit riktiga händelser. Där var en svart häst i trädgården, där var någon som dansade i hallen. När jag försökte prata med mamma under tiden verkade hon inte tycka att det var läskigt alls, vilket förvirrade mig, utan hon skulle fota hästen, bevisa den, och hon skulle hjälpa dom som dansade i hallen! Själv hade jag varit livrädd.

Mamma hade gåt hushålls skola och var därför en fena på allt som hade med mat och bakning att göra. Noggrann var hon, och ont i ryggen kunde hon få efter många timmar vid bakbänken. Det jag älskade mest som mamma bakade när jag var liten, var hålkakor. Stora, fluffiga, något söta bröd som vi bröt på fyra. Dom kändes enorma för en 7-åring och jag minns hur jag blev serverad hålkaka med ost och en kopp varm choklad framför tv-n på julafton.
Sen har vi såklart dom fantastiska banan och godistårtorna jag brukade få på min födelsedag. Mamma bakade ihop en riktigt god banan fyllning och dekorerade tårtan med favoritgodisar så som gelehallon, lysmelk, och gröna grodor!

Såklart kunde mamma även sticka, hela tröjor med vackra geometriska mönster. Jag har kvar en tröja mamma stickade till mig i marinblått. Jag minns att när jag var på simläger, åkte mamma upp mitt i veckan till lägret med den stickade tröjan. Jag blev så glad och kände mig så trygg i den, och bar den hela resterande av lägret. Den botade lite av min hemlängtan.

Mamma har gjort en uppsjö med handgjorda kort, dom vackraste jag kan föreställa mig. Så välgjorda och omsorgsfullt planerade. Jag brukade få ett kort varje födelsedag och jul , ibland också på alla hjärtans dag. När jag sedan rensade bland mammas scrapbooking saker hittade jag en hel låda med vackra handgjorda kort, helt oanvända. Grattiskort, julkort, bröllopskort och mycket mer. Jag hoppas kunna använda dom till riktigt speciella tillfällen. Hälsningar till mina framtida barn, med ett handgjort kort från en mormor som jag vet hade varit älskad och hade älskat.

Mamma älskade att dans och röra på sig. Var det inte någon som bjöd upp bjöd hon upp sig själv. Gatumusikanter, då dansar vi! Unga män som bjuder upp i ett främmande land? Då dansar vi! Sean banan på tv? Då dansar vi! Helt tyst, en kväll på hotellet? Då dansar vi! Det behövde inte finnas en anleding, mamma sa ofta att man inte är roligare än man gör sig.